enlitentyp

Jag trodde ärligt aldrig att vi skulle ha den här diskussionen. Jag trodde det inte ens var möjligt att du och jag skulle må såhär på grund av något sånt här.

Jag kan inte slutat tänka på det, hela jäkla tiden sitter de där bilderna fast framför mig. 

Jag hade en dålig känsla hela dagen och kvällen, kände på mig att något skulle gå fel.

Och det kanske inte igentligen är en så stor sak, men när jag redan var hemma och lessen, så gjorde det här att jag kände mig sviken. Av dig. Och det trodde jag aldrig att jag någonsin skulle bli.

Jag önskar att det var jag som svikit dig, för då skulle jag i alla fall veta vad jag skulle göra för att glömma och gå vidare, tillsammans med dig.

Kan jag inte bara glömma det här?

Varför ska det vara så svårt att glömma?

Det gör ju så utavhelvetes ont.